Måndagen den 28 september 1908 gav den firade barytonsångaren John Forsell en romanskonsert med Armas Järnefelt vid flygeln. Huruvida den amerikanske grammofonproducenten Fred W. Gaisberg bevistade evenemanget i Musikaliska Akademiens hörsal lär vi aldrig få veta men bevisligen befann han sig i Stockholm samma dag. Närmast kom han från Kristiania (Oslo) där han spelat in 56 skivsidor och dessförinnan från Köpenhamn där han åstadkommit 127 skivsidor. Framför honom väntade ett hundratal jungfruliga vaxplattor att bli täckta med ingraverade spår under fortsatta inspelningar i en svit i det lyxiga Hõtel Rydberg, där the Gramophone Company brukade bo. Efter sin turné skulle han återvända till England där bolaget hade sitt europakontor, närmare bestämt i Hayes i Middlesex, några mil utanför London. Skivorna pressades dock inte där utan i Hannover, den tyska stad där grammofonens uppfinnare, Emil Berliner, var född och hade växt upp. Redan första året, 1898, pressades där 25.000 skivor om dagen.

Skivbolagets enastående kommersiella status hade Fred W. Gaisberg de sista åren säkrat med uppmärksammade inspelningar med ett stort antal internationella och lokala stjärnor. John Forsell var hans särskilda investeringsobjekt för den svenska skivmarknaden. Med den blivande hovsångaren och operachefen skulle the Gramophone Company (eller His Masters Voice senare Husbondens röst och slutligen EMI ) göra över tvåhundra inspelningar.

I skivbolagets rutiner ingick att föra noggranna journaler som underlag för etiketter och royalties från skivförsäljningen. Vem som ackompanjerade vid pianot eller dirigerade studioorkestern var däremot  oviktigt; det var en person som betalades kontant ur handkassan och som därmed lämnades utanför bokföringen.

Är det då Järnefelt som ackompanjerar Forsell på skivorna från oktober 1908? Kunde det inte hellre vara Gurli Forsell, Märta Ohlson eller skivbolagets svenske kontaktperson, Hjalmar Meissner, som ju också medverkade på flera Forsellskivor och ibland blev nämnd på etiketten? I likhet med Järnefelt var han född i Finland och verksam både som dirigent och pianist.

Svaret på frågan kan ligga gömt i någon bortglömd dagbok men tills den hittas kan vi bara granska omständigheterna. Att den ovan nämnda konserten ägde rum så nära i tiden talar för Järnefelts medverkan, likaså att operahuset, hans arbetsplats, låg vid Gustav Adolfs torg precis som Hôtel Rydberg, och att han under den kommande veckan skulle dirigera Eugen Onegin med Forsell, som sjöng in Onegins aria samma dag. För övrigt hade Järnefelt inga andra åtaganden under den aktuella perioden. Senare skulle deras gemensamma konsert följas av en liknande i oktober 1909 samt — efter att Forsell återkommit från sin amerikanska säsong — av tio årliga s.k. balladkonserter på Operan 1911- 1918, ibland både på våren och på hösten. Kulmen på deras livslånga vänskap var firandet av deras respektive sextioårsdagar, 1928 och 1929. Det skedde med Mozarts Don Juan där Forsell sjöng titelrollen och Järnefelt stod i operadiket. Slutligen kan man jämföra den anonyme pianistens anslag med det garanterat äkta Järnefelt-anslaget i de två respektive fyra år äldre inspelningarna av Sibelius-sången Svarta rosor och finna intressanta likheter.

Under sitt enda besök i Stockholm spelade Fred Gaisberg in tjugofyra skivsidor med John Forsell. Repertoaren bestod huvudsakligen av nordiska romanser: svenska av E. G. Geijer, E. Sjögren och A. F. Lindblad, norska av E. Grieg och A. Backer-Grøndahl samt några finska, en av Sibelius och t.o.m två av Järnefelt (vilket också talar för hans närvaro). Vid samma tillfälle gjordes en handfull insjungningar med orkester, bland annat Sebastianos dansvisa ur d’Alberts opera »Låglandet« som skulle få sin stockholmspremiär ett par veckor senare och som blev Forsells sista nya roll före New York. Ur sin portfölj plockade han även ett par äldre saker: en aria ur Wagners Tannhäuser samt som nämnts, Onegins aria ur Tjajkovskijs Eugen Onegin. Skivan gavs dock aldrig ut.

Bolagets inmutning av Skandinavien var egentligen en avstickare på Will Gaisbergs — Freds yngre bror — ryska rutinrutt. Hans första stockholmsbesök ägde rum våren 1904. Efter att ha återkommit på hösten samma år skickade han 179 vaxplattor till Hannover för att processas till metallmatriser samt avlyssnas och bedömas i Hayes. Bland dessa befann sig tre stycken 17-centimeters och sex 25-centimeters skivsidor samt en 30-centimeterssida, alla med den 33-åriga Maikki Järnefelt och hennes make Armas vid pianot.

Ordningsföljden i vilken sångerna framfördes avslöjas av matrisnumren. Det första numret, Sunnuntaina eller Söndag — Armas mest kända sång — spelades in utan  missöden. Den därpå följande sången, »Der Lenz« av Eugen Hildach, som var sånglärare till Maikkis sånglärare Julius Hey,  avslutades oväntat med en stunds inspelad diskussion där man tyvärr inte uppfattar orden, bara en upprörd kvinnoröst och dito mansröst. Förmodligen försökte Gaisberg göra klart att en sång på drygt hundra sekunder var för kort för en treminuters-skiva. Efter att man enats fortsatte inspelningen, nu på minsta sortens tvåminuters-skivor. På dessa inspelades tre sånger: »Meine Liebe ist grün« av Brahms, »Stig sol« av Johan Backer-Lunde och »Herre, tænd Dine stjernor« av Leopold Rosenfeld. Därefter kan Gaisberg ha föreslagit att  försöka få in två sånger på samma fyra minuters skiva: »Solsken« av Järnefelt och »Svarta rosor« av Sibelius. Det följande Sibeliussången var perfekt för en tre-minuters-skiva. Gaisberg försökte nu få två nummer att rymmas på en sådan skiva: två korta sånger av Oskar Merikanto. Den lilla konserten avslutades med en folkvisepastich av Armas.

Maikkis röst påminner om en mezzosopran men har ett exceptionellt omfång, där de klara höjdtonerna kännetecknas av Marchesi-skolans bärighet. Mellanregistret är fylligt utan minsta vibrato. Om denna skriver Eugen Fahlstedt i Nordisk Familjebok: »Hennes röst är särdeles frisk, jämn, klangrik och böjlig, föredraget fullt av liv och uttryck, temperamentet explosivt«.

Fahlstedt har verkligen rätt: temperamentet är i sanning explosivt. När hon blev arg kan hon inte ha varit lätt att tas med. Höjdpunkten är »Flickan kom ifrån sin älsklings möte« av Sibelius till text av Johan Ludvig Runeberg. Det är här som hon sätter sig i respekt som artist och människa. Hennes temperament slår emot den förbluffade lyssnaren i heta pustar. Likt en skjutdörr dras de mellanliggande åren åt sidan och plötsligt står hon levande framför oss, vild av återhållen vrede och oemotståndligt skön i sitt heliga ursinne.

Men vilken månad och vilken dag gjordes inspelningen? En första gissning är i samband med makarnas gemensamma debut på Stockholmsoperan. Onsdagen den 16 november 1904 förberedde Armas orkester, kör och solister inför följande dags Tannhäuser av Richard Wagner. På fredagen repeterade han Valkyrian i fyra timmar, på lördagen arbetade han nittio minuter och på måndagskvällen avhölls galaföreställning med Valkyrian som framfördes för trettiofjärde gången. De röda lyktorna lyste utanför operahuset och de tre arvprinsarna Gustaf, Carl och Eugén smyckade kungalogen med sin närvaro. Men kvällens huvudpersoner var trots allt Maikki i titelrollen och Armas i orkesterdiket. Gästspel av dirigenter var vid denna tid mycket sällsynta. Båda gjorde stor succé och morgonen därpå, den 22 november, beslöt operastyrelsen att förlänga gästspelet ehuru utan repetition. Man bestämde att Tannhäuser skulle ges i repris på torsdagen. De mellanliggande dagarna blev plötsligt disponibla. Kanske använde makarna tisdagen åt att välja ut ett knippe lagom korta sånger och öva in en liten grammofonkonsert på drygt en kvarts speltid så att onsdagen den 23 november kunde ägnas åt inspelning. Det litet vårdslösa och yviga pianospelet skvallrar ju om otillräckliga förberedelser.

En försmädlig notis i Muntra Musikanters annaler sätter emellertid krokben för den utmärkta hypotesen. Enligt den sjöng den finländska manskören in sju sånger på grammofon fredagen den 25 november 1904, alltså blott två dagar senare. Men i januari 1913 skulle skivbolagets utsända lyckas med konststycket att avsluta en inspelning i Stockholm på en tisdag och fortsätta i Helsingfors redan på  torsdagen. Å andra sidan hävdar Will Gaisbergs planeringskalender att Maikkis debut på grammofon ägde rum någon gång i oktober 1904 vilket talar för att paret har gjort en särskild resa till Stockholm för att spela in skivor. 

Däremot kan man fastställa den ungefärliga tidpunkten för makarnas nästa inspelningstillfälle, nu på Hotel Kämp i Helsingfors. Onsdagen den 9 januari 1907 hade de båda givit en konsert i universitetets solennitetssal. På programmet stod bl.a. »Titania«, »Kanteleelle« samt en vaggsång, alla av Armas. Som extranummer gavs hans »Solsken«. Samtliga dessa sång plus två av Sibelius sjöngs nu in på grammofon, antingen dagarna före eller mer sannolikt dagarna efter konserten.

Även denna gång nämndes Armas namn på skivetiketterna enligt den praxis som tillämpades i Finland, där sångareliten brukade ackompanjeras av de mest namnkunniga pianisterna. Vid denna tidpunkt hade makarna Järnefelt separerat och Maikki mött sitt öde i Italien. Det var Busoni-eleven Selim Palmgren, som försörjde sig som frilansande pianist. Snart skulle de gifta sig. Efter sina sex nummer överlämnade Armas chevalereskt pianopallen till rivalen Selim, som hade valt en egen romans med den provocerande titeln: »Du var mig mera nära«. Hur Armas reagerade inför dessa ord i munnen på en förlupen hustru förmäler emellertid icke historien. 

Producent och musiktekniker var denna gång tysken Fritz Hampe. Fyra år tidigare hade han börjat göra inspelningar i Kairo och senare under det just påbörjade året skulle han grunda en filial för the Gramophone Company i Alexandria, varifrån man mutade in nya marknader i Nordafrika och på Balkan samt sända ut expeditioner till Turkiet, Grekland och Albanien. Han var alltså en lika stor medial imperiebyggare som bröderna Gaisberg. 

Egentligen borde läsaren kunna besparas dessa tröttande detaljrika beskrivningar av omständigheterna kring Maikkis och Armas gemensamma inspelningar. Att inspelningsprotokollen saknas beror på att the Gramophone Company olyckligtvis hade anställt en konventionell jurist som hävdade att enligt lagen behövde man inte spara räkenskaper i mer än tio år. Sålunda försvann alla kvitton och journaler från bolagets första period i historiens svarta sopsäck, till outsäglig sorg för eftervärldens diskografer, som tvingats ägna hela livstider åt att rekonstruera journalerna med hjälp av matrisnummer från bevarade skivor och poststämplar på brev från bolagets kringresande producenter. Så småningom upphörde emellertid det nitiska ofoget och man började arkivera både journaler och brevväxling.

Men beskrivningen har också ett annat syfte. Den visar att Armas Järnefelt bevisligen hade personlig kontakt med de främsta företrädarna för det nya massmediet: grammofonskivan. Att han inte utnyttjade — alternativt missbrukade — dessa kontaktpersoner säger oss också något om det anspråkslösa draget i hans sympatiska personlighet.

De ovan nämnda korta romanskonserterna med Armas Järnefelt vid pianot bildar en av de tre huvudgrupperna, som det klingande arvet efter honom bildar. De övriga grupperna består dels av hans kommersiella grammofonskivor som dirigent, dels av hans liveinspelningar. Som ett sladdbarn till den första gruppen tillkommer en liten operakonsert med hans andra hustru Liva, född Edström, som framför fyra operaarior på två  Pathéskivor. 

Pathé var ett franskt skivmärke som hade grundats av bröderna Charles och Émile Pathé. Redan 1894 byggde de en fabrik för oinspelade vaxrullar och billiga fonografer. Tio år senare fanns Pathé Frères-fabriker i London, Milano, Bryssel, Amsterdam och Moskva. Bolagets inspelningskataloger innehöll tolvtusen titlar och var först i världen med att göra sina mastrar i ett annat medium än den färdiga produkten. Mastern var en drygt tre decimeter lång vaxrulle, som var så tätt graverad att den tillät tjugo minuters speltid och ett högt varvtal för bästa kvalitet. Till skillnad från det laterala spåret på grammofonskiva som slingrade sig likt en flodfåra rörde sig nålen uppåt och neråt. Medelst en aldrig avslöjad pantografisk metod överfördes den vertikala rörelsen till cylindrar i tre storlekar alternativt skivor i fem storlekar, från sjutton centimeter till trettiofem centimeter i diameter.

Den andra huvudgruppen består av grammofoninspelningar som Armas Järnefelt gjorde för två tyska skivbolag: först mellan 1928 och 1931 för Odeon med Berlins statsoperas orkester ehuru under pseudonym och slutligen 1943 för Polydor/Siemens Spezial med musiker från Deutsche Opernhaus i Charlottenburg, ett operahus som engelsmännen bombade i november samma år. Några inspelningar gjordes även 1929 och 1931 med hans egen orkester i Stockholm, Kungliga Hovkapellet, men flertalet gavs aldrig ut.

Grundaren och ägaren Carl Lindström till den världsomspännande grammofonkoncern, där skivmärket Odeon ingick, var en svensk finmekaniker från Södertälje. I förlängningen av gatan där han bodde i Berlin lät han bygga ett enormt fabrikskomplex, där det dagligen fabricerades tusentals grammofoner och pressades hundratusentals skivor. Kvarteret är numera kulturminnesskyddat och hyser ett trettiotal företag. Där fanns på 1920-talet en stor orkesterstudio samt en eller kanske två mindre studios. Det var där som Järnefelt tillsammans med musiker från Staatsoper unter den Linden spelade in sina Odeon-skivor med början lördagen den 9 juni 1928. 

Vilka krafter hade fört honom till Odeons fabrik vid Schlesische Strasse 27 i Berlin efter att ha övertygat honom om fördelen att återvända till grammofonvärlden efter alla år? En förmedlande länk kan ha varit musikförläggaren Otto Hirsch, som var en av Konsertföreningens stiftare, hade tidigare suttit i dess styrelse och var pådrivande finansiär bakom det efterlängtade konserthusbygget i Stockholm. Ett intressant faktum är att han ägde Hirschs pianomagasin A/B, som representerade Grotrian Steinwegs flyglar och pianon och vars butik låg vid Kungsgatan i själva Konserthuset.  Redan ett halvår innan huset var klart för inflyttning annonserade butiken att förste hovkapellmästare Armas Järnefelt erbjöd konstnärlig handledning vid köp av piano. Den 11 mars 1928 garanterade Armas för sista gången kostnadsfri rådgivning enligt annonsen i konsertprogrammet. I den följande annonsen läste man: »Den nya grammofonen är ett fulländat musikinstrument. Provspela den hos Hirschs, Konserthuset.«

Fienden hade vunnit och Armas förlorat ett extraknäck. Men under de två och ett halvt år som han dagligen tillbringade i en musikaffär kunde han inte undgå att notera att flyglar var svårare att sälja än grammofoner. Och regelbundna avräkningar från sålda skivor var ju också ett slags  pensionsförsäkring.

Första dagen i Odeons studio nr 1 spelade han in Griegs Peer Gynt-svit nr 1, musiken till Kurt Atterbergs balett De fåvitska jungfrurna samt ett par av Tor Aulins svenska danser. När Armas på tisdagen återupptog arbetet var det på dagen två veckor sedan hans äldre kollega i Finland, Robert Kajanus, spelade in Sibelius Finlandia för His Master’s Voice och fortsatte med Valse triste dagen därpå. Den 12 juni 1928 skrevs grammofonhistoria i Berlin. Den dagen spelades de båda nämnda verken in på grammofon med Järnefelt som dirigent ehuru Finlandia i förkortad form för att rymmas på var sin skivsida. Samtidigt passade han på att hjälpa sin redan berömda Berceuse till större berömmelse. Provskivorna av Kajanus versioner med Helsingfors stadsorkester har aldrig återfunnits medan Järnefelts versioner spreds över hela världen

Följande dag avslutade han arbetet med en vals av exhustruns nye make, två Frösöblomster av Wilhelm Peterson-Berger samt förspelet till operan Bäckahästen av Kurt Atterberg, ur vars fjärde symfoni han hade spelat in finalen redan på tisdagen.

Sammanlagt skulle han göra fyra resor till Berlin för Odeons räkning. Redan på hösten var Järnefelt tillbaka, nu för två dagars arbete i Odeon studio nr 2 för mindre ensembler. Tisdagen den 25 september 1928 spelade han in korta stycken av bland annat Stenhammar, P.-B. (fler Frösö-blomster) och Bellman-arrangemang samt ett orkestralt smakprov ur Atterbergs opera Bäckahästen. Följande dag ägnades huvudsakligen åt Rangström och Grieg. Allt detta kom också ut på marknaden.

Mindre framgång hade Järnefelt i sitt försök att marknadsföra sin egen orkester,  Kungliga hovkapellet. I januari 1929 gjordes ett stort antal inspelningar i Auditorium — det nyligen övergivna gamla konserthuset i Stockholm. Vid det tillfället handlade det inte om vad Järnefelt önskade spela in utan vad Svenska Odeon trodde sig kunna sälja. Förutom ett par danser ur Tjajkovskijs Eugen Onegin stod endast två tonsättare till diskussion: Wilhelm Peterson-Berger och Järnefelt. Ingen av dem fick så mycket repetition som orkestern behövde. Av åtta skivsidor publicerades blott tre: ett stycke ur P.-B.-operan Arnljot samt skivan med Tjajkovskij-danserna. 

Antagligen var det en något desillusionerad Armas som återvände till Berlin efter avslutad säsong i Stockholm. Fokus tycktes nu ligga på rysk och polsk musik vid sidan av den nordiska men knappt någonting ur den lista på verkförslag motsvarande fyrtio dubbelsidiga skivor som han skrivit in i en svart anteckningsbok (Järnefelts deposition i Musikmuseet) och som kanske utgjort underlag för diskussioner. Av hans femtio förslag på orkesterverk samt utdrag ur operor spelades endast åtta in på grammofon. Hur Järnefelt hanterade Beethovens sjunde och Mendelssohns fjärde symfonier samt Goldmarks Ländliche Hochzeit ville Odeon inte veta. Samma ointresse visade skivbolaget för hans förslag på tondikter: Les préludes av Liszt, Schéhérazade av Rimsky-Korsakov, Dance macabre av Saint-Saëns, Moldau av Smetana och Don Juan av Richard Strauss. De elva standardovertyrerna lockade inte heller: Mendelssohns Hebriderna, Nicolais Muntra fruarna i Windsor, Rossinis Wilhelm Tell, Wagners Tannhäuser och Mästersångarna, Webers Oberon och Friskytten, Mozarts Trollflöjten, Figaros bröllop och Enleveringen ur Seraljen samt Mignon av Thomas.

Förste hovkapellmästaren från det fjärran Stockholm var tydligen inte kommersiellt intressant särskilt som Odeon redan hade f.d. operachefer från Berlin och Wien i sin katalog förutom några billiga husdirigenter som gjorde allt efter beställning. Men ett par aktuella operaartister trodde sig i alla fall svenska Odeon kunna tjäna pengar på, nämligen den 32-årige barytonen Einar Larson och den 38-årige sopranen Greta Söderman. 

                      Fredagen den 7 juni 1929 stod alltså Armas åter i Odeons stora studio nr 1 för kompletteringar av sviten till Sibelius skådespelsmusik till Kung Kristian II och inspelning av Liadovs Trollsjön. Senare samma dag flyttades aktiviteterna till studio nr 2 och omfattade nu fyra satser av den polske tonsättaren Moritz Moszkowskis sexsatsiga svit Från alla land. Dagen därpå fortsatte arbetet i studio nr 2. Efter Anatol Liadovs förtätade Kikimora, där Järnefelts förmåga att skapa andlös förväntan fortfarande kan kännas, samt Johan Svendsens ystra norska konstnärskarneval var det dags att låta Einar Larson sjunga. Två arior ur Wagners Tannhäuser och en ur Glucks Orpheus och Eurydike avslutade lördagens session. Måndag morgon var Armas tillbaka till den stora studion för att dirigera inspelningen av Hugo Alfvéns Midsommarvaka. Sedan gjorde han Kamarinskaja av Michael Glinka och lät Einar Larson sjunga in hans Söndag.

Efter uppvärmningen med ett par mindre Johann Strauss-stycken på tisdagen fortsatte Larson och Söderman med en duett ur Halléns Valdemarsskatten medan Larson kompletterade Gluck och Järnefelt. Torsdagen den 13 juni avslutades årets inspelningar med ännu en duett, nu ur Leevi Madetojas opera Österbottningar samt ett par sånger av Hannikainen och Pergament på samma Larson-skiva.  

De dåliga konjunkturerna drabbade den tyska skivindustrin mycket hårt. I juni 1930 gjorde Järnefelt sin sista Berlinresa, även denna gång tillsammans med Einar Larsson. Arbetet var nu förlagt till den mindre studion där han tisdagen den 3 juni gjorde en nästan komplett inspelning av Alexander Glazunovs balett Årstiderna förutom småstycken av Händel, Svendsen och honom själv. Torsdagen den 5 juni blev det Einar Larssons tur att sjunga in ett knippe svenska sånger av Rangström, Eklöf och Järnefelt. Han fick också göra en Donizetti-skiva med ett par arior ur Leonora, som just haft nypremiär.

1931 lyckades Järnefelt övertala svenska Odeon att låta en ensemble ur Hovkapellet spela in fyra avsnitt ur hans musik till stumfilmen Sången om den eldröda blomman, vilket skedde den 17 september i Odeons studio i Fenixpalatset. För Odeon skulle han göra sammanlagt 97 skivsidor av vilka 89 stycken godkändes för utgivnin. Kanske ansågs han så nära lierad med det tyska skivbolaget att han uppenbarligen aldrig blev tillfrågad när His Master’s Voice systematiskt började spela in de viktigaste verken av Sibelius i början av 30-talet. Järnefelts sista chans kom först drygt tio år senare.

Under kriget grundandes Deutsche Sibelius-Gesellschaft på förslag av tonsättaren Yrjö Kilpinen och sekreteraren vid finska ambassaden i Berlin, Hans R. Martola. Som födelsedagsdatum fastställdes tvåårsdagen för Tysklands anfall på Norge och Danmark och man inriktade sig på nyinspelningar av de betydande orkesterverken. Det var anledningen till att Armas Järnefelt och Anja Ignatius-Hirvensalo flög till Berlin för att spela in violinkonserten i Deutsche Grammophons studio nr 9. Arbetet gick fort. Måndagen den 25 januari 1943 blev de två första satserna klara mellan kl. 9 och kl. 18 inklusive en timmes lunch. Under det följande morgonpasset på tisdagen avklarades finalsatsen och kompletteringarna.

Inför den tredje huvudgruppen, hans  liveinspelningar, reser sig huvudfrågan. Varför har ingenting bevarats från hans verksamhet vid operahusen i Stockholm och Helsingfors? Möjligheterna att spela in fanns ju, ty redan på 1930-talet skaffade sig både Sveriges radio och YLE möjligheter. Således använde den svenska radion sina stålbandspelare för alla stora produktioner under kriget, varav flera med Järnefelt. Ännu så sent som den 10 juni 1945 sändes i repris en flera år gammal liveinspelning av Beethovens Fidelio med Irma Björck i titelrollen och där han dirigerade Hovkapellet. Varför blev banden avmagnetiserade och återanvända under de arton månader som återstod innan stålbandmaskinerna pensionerades? Och varför tyckte man att Rossinis Barberaren i Sevilla i en inspelning från den 15 januari 1945 var mer värd att föras över på dyra och svåråtkomliga lackskivor. Var det för att Issay Dobrowen ansågs viktigare för eftervärlden än Järnefelt? 

Förklaringen torde vara att varken de svenska eller finländska radioproducenterna begrep det unika med Armas Järnefelts konst. Han kanske tycktes dem för alldaglig, alltid till tjänst och alltför ofta hörd. När vi idag granskar ljudsmulorna som slumpen har sparat åt oss anar vi vilken magnifik missuppfattning som den samtida ignoransen var ett uttryck för. 

Även om varken Järnefelts Mozart eller Beethoven har bevarats som exempel på hans husgudar återstår i alla fall några korta avsnitt med hans övriga två husgudar: Wagner och Liszt.

Av okänd anledning anslog Radiotjänst två stycken 78-varvs lackskivor för att bevara den snart sextioårige hovsångaren David Stockman i Siegmunds vårsång vid en Wagnerkonsert på Skansen den 10 augusti 1939. På skivornas baksidor fanns plats för inledningen av Wotans avsked med Joel Berglund men tyvärr ingenting av eldsbesvärelsen och de sista takterna. Vår upplevelse av Järnefelts förhållande till operavärlden börjar och slutar med dessa dyra minuter.

Däremot vet vi att de två lackskivorna med utdrag ur Franz Liszt-konserten den 9 mars 1943 beställdes av Johan von Utfall för utlandsavdelningen. Tyvärr höll lacket på att lossna från underlaget på den ena skivan vid avspelningen, så det var svårt att hindra att pickupen hoppade vilket förklarar avbrotten. Men vi är tacksamma för dessa exempel. 

Lars Lalin var en entusiast som vid mitten av 30-talet byggde sig ett graververk av professionell klass. Till skillnad från radion använde han tyska gelatinskivor, som tack vare att de lagrats fritt från värme och fukt har bevarats enastående väl. Därför är ljudkvaliteten nästan lika bra som radions. Tack vare honom kan vi höra av de 23 sista minuterna av Robert Schumann-oratoriet Paradis och Peri från Konserthuset stora sal den 21 mars 1938, fyra minuter och 50 sekunder men uppdelade i tio avsnitt. Något arkivsyfte har aldrig funnits vilket skänker dokumentet en extra tillförlitlighet. Därmed återstår inspelningarna där Järnefelt dirigerar sin egen musik respektive Jean Sibelius, hans svåger. Flera gjordes i anslutning till deras respektive jämna födelsedagar. Samma dag som Armas fyllde 80 år direktsände den svenska radion en konsert där han dirigerade. Inledningen där den finländska sopranen Aulikki Rautawaara sjöng fyra av hans sånger har radion bevarat men typiskt nog inte fortsättningen som var Sibelius femte symfoni med Radiotjänst symfoniorkester. 

Ett par månader senare den 9 oktober 1949 spelade den finska radion in Järnefelts kantat Fosterlandets anlete med bl.a. stadsorkestern, sopranen Aune Irja Aholainen, barytonen Oiva Soini och två körer. Denna inspelning plus de tre bevarade Sibeliussymfonierna, samtliga med Helsingfors stadsorkester ensam eller tillsammans med Finlands radioorkester, visar Armas Järnefelts storhet som dirigent. Här demonstrerar han en förmåga till överblick där varje liten enskildhet har fogats till en helhet, som aldrig svor mot originalets krav på sanning. Men det tycks som om han aldrig insisterade på att få framföra svågerns symfonier. Först när ingen annan stod på tur ställde han sig till förfogande, en ödmjuk och sympatisk sida av hans personlighet.

Den världsfrånvända och lågmälda sjätte symfonin i d-moll opus 104 framförde Järnefelt bara två gånger, första gången den 18 april 1941med  Helsingfors stadsorkester. Tyvärr är inspelningen från det tillfället inte perfekt utan bitvis överstyrd.

Oftare dirigerade han den andra symfonin i D-dur opus 43. Sammanlagt gjorde han det tio gånger men utspritt under många år och med flera orkestrar. Första gången var 1903 i Stockholm med Konsertföreningens orkester i dess första ad hoc-artade sammansättning, andra gången i Göteborg 1907 med den nyligen bildade symfoniorkestern och tredje gången 1910 med Kungliga Hovkapellet. Därefter fick den vänta i sjutton år tills han åter framförde den i Göteborg.

Hyllningskonserten den 8 december 1945 för den åttioårige Jean Sibelius delade Järnefelt med Georg Schnéevoigt, som svarade för avdelningen före paus. Konserten sändes både i Sverige och Finland och spelades in såväl av Radiotjänst som av YLE. Den svenska versionen är den ljudtekniskt bästa.  

Även Sibelius 85-årskonsert sändes såväl av Radiotjänst som YLE och spelades in av bägge företagen men som emellertid endast tillvaratog en avdelning vardera. Styckena efter paus: två sånger med sopranen Aulikki Rautawaara, förspelet till Shakespeares Stormen samt kantaten Väinös sång med ett stort uppbåd av körer hamnade på ett par 33-varvs lackskivor i den svenska radions arkiv. Men den första symfonin i e-moll opus 39, som Järnefelt framförde inte mindre än tretton gånger, landade slutligen efter outgrundliga vägar i en utställningsmonter i Sibelius-museet i Åbo, utspridd på ett flertal 78-vars lackskivor.

Konserten från den 8 december 1950 med de båda sammanslagna Helsingforsorkestrarna fanns ursprungligen på band . Det är inte gott att veta varför radion inte sparade det utan överlät kopieringen till lackskivor på klart olämpliga medarbetare.

Under de första tre satserna är överföringen acceptabel med generösa överlappningar enligt praxis. Men i finalen tycks någon annan person ha tagit kommandot. Istället för överlappningar har vederbörande tonat ned musiken vid slutet av varje lackskiva och tonat bort det sista pizzicatot före applåden. Exponeringen i montern på museet har heller inte varit skonsam för ljudkvaliteten, men efter flera års experiment med ljudrestaurering har resultatet bedömts som moget för publikation. Förhoppningen är att framtidens lyssnare tycker att Armas Järnefelts tolkning av symfoni gjorde mödan värd.

©  Carl-Gunnar Åhlén 2014

 

ArmasJarnefelt 150 logot 2

År 2019 har det gått 150 år sedan Armas Järnefelts födelse. Armas Järnefelts sällskap rf har som målsättning att genom kommunikation och i samarbete med andra aktörer göra år 2019 till Armas Järnefelts jubileumsår.

Armas Järnefelts sällskap har beställt en logotyp som kan användas av alla aktörer i sin kommunikation och publikationer.

Jubileumsårets logo “eps” eller  “ai” .

Vi önskar att alla aktörer meddelar om sina evenemang kring Järnefelts jubileumsår Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den..

Vi samlar ihop en evenemangskalender under sektionen för jubileumsåret, där det redan finns uppdaterad det första evenemanget

Vi publicerar bilder på Armas Järnefelt under rubriken ”Järnefelt 150” och dessa bilder är för alla aktörers förfogande. Källhänvisning till ”Armas Järnefelts arvingar”.

 

 

1. Yhdistyksen nimi ja kotipaikka

Yhdistyksen nimi on Armas Järnefeltin seura ry ja sen kotipaikka on Helsinki

2. Tarkoitus ja toiminnan laatu

Yhdistyksen tarkoituksena on
1. Armas Järnefeltin persoonallisuuden, elämäntyön ja musiikin vaaliminen sekä näiden tuntemuksen syventäminen.
2. Armas Järnefeltin, hänen musiikkiinsa ja elämäntyöhönsä liittyvän tieteellisen tutkimuksen ja julkaisutoiminnan henkinen ja aineellinen tukeminen. Tarkoituksensa toteuttamiseksi yhdistys voi järjestää esitelmä- , keskustelu- ja seminaaritilaisuuksia, jotka koskevat Armas Järnefeltin tuotantoa ja elämäntyötä säveltäjänä ja kapellimestarina. Yhdistys edistää ja tukee Armas Järnefeltin persoonaa ja tuotantoa koskevaa tutkimus- ja julkaisutoimintaa sekä kerää ja tallentaa häneen ja hänen tuotantoonsa liittyvää aineistoa sekä voi harjoittaa omaa julkaisutoimintaa. Toimintansa tukemiseksi yhdistys voi ottaa vastaan avustuksia, lahjoituksia ja testamenttimääräyksiä sekä kartuttaa varojaan arpajaisilla, maksullisilla taide- yms. tapahtumilla sekä julkaisutoiminnalla. Yhdistys voi omistaa ja hallita toimintaansa varten tarpeellista kiinteää ja irtainta omaisuutta.

3. Jäsenet

Yhdistyksen varsinaiseksi jäseneksi voi liittyä jokainen, joka hyväksyy yhdistyksen tarkoituksen ja säännöt. Jäsenet hyväksyy hakemuksesta yhdistyksen hallitus. Yhdistyksen kannattajajäseneksi voi liittyä rekisteröity yhdistys tai muu oikeustoimikelpoinen yhteisö, jonka hallitus hyväksyy. Kannattajajäsenellä on yhdistyksen kokouksissa vain puheoikeus. Kunniajäseneksi voi yhdistyksen kokous hallituksen esityksestä kutsua henkilön, joka on yhdistyksen toiminnassa erityisen ansioitunut tai on muuten yhdistyksen toiminnan kannalta merkittävä. Kunnia- jäsenellä ei ole jäsenmaksuvelvoitetta. Yhdistyksen kokouksissa hänellä on puhe- ja äänioikeus.

4. Jäsenen eroaminen ja erottaminen

Jäsenellä on oikeus erota yhdistyksestä ilmoittamalla siitä kirjallisesti hallitukselle tai sen puheenjohtajalle taikka ilmoittamalla erosta yhdistyksen kokouksessa merkittäväksi pöytäkirjaan. Hallitus voi erottaa jäsenen yhdistyksestä jos jäsen on jättänyt erääntyneen jäsenmaksunsa maksamatta tai muuten jättänyt täyttämättä ne velvoitukset, joihin hän on yhdistykseen liittymällä sitoutunut tai on menettelyllään yhdistyksessä tai sen ulkopuolella huomattavasti vahingoittanut yhdistystä tai ei enää täytä laissa taikka yhdistyksen säännöissä mainittuja jäsenyyden ehtoja.

5. Liittymis- ja jäsenmaksut

Jäseniltä ei peritä liittymismaksua. Vuotuisen varsinaisten jäsenten jäsenmaksun ja kannattajajäsenten kannattajajäsenmaksun suuruudesta päättää vuosikokous. Varsinaisen jäsenen jäsenmaksu voidaan määrätä erisuuruiseksi päätoimisille opiskelijoille.

6. Hallitus

Yhdistyksen asioita hoitaa ja toimintaa suunnittelee hallitus, johon kuuluu vuodeksi kerrallaan vuosikokouksessa valittu puheenjohtaja ja neljä-kuusi (4-6) muuta kahdeksi vuodeksi kerrallaan valittua varsinaista jäsentä, joista puolet on vuosittain erovuorossa. Ensimmäisessä varsinaisessa vuosikokouksessa valitaan erovuorossa olevat hallituksen jäsenet arvalla, jolloin näiden toimikaudeksi voi tulla vuotta lyhyempi aika. Seuraavissa kokouksissa eroaminen tapahtuu vuoron mukaan. Hallituksen toimikausi on vuosikokousten välinen aika. Hallitus valitsee keskuudestaan varapuheenjohtajan sekä ottaa keskuudestaan tai ulökopuoleltaan sihteerin, rahastonhoitajan ja muut tarvittavat toimihenkilöt. Hallitus kokoontuu puheenjohtajan tai hänen estyneenä ollessaan varapuheenjohtajan kutsusta, kun he katsovat siihen olevan aihetta tai kun vähintään puolet hallituksen jäsenistä sitä vaatii. Hallitus on päätösvaltainen, kun vähintään puolet sen jäsenistä, puheenjohtaja tai varapuheenjohtaja mukaan luettuna on läsnä. Äänestykset ratkaistaan yksinkertaisella äänten enemmistöllä. Äänten mennessä tasan ratkaisee puheenjohtajan ääni, vaaleissa kuitenkin arpa.

7. Yhdistyksennimen kirjoittaminen

Yhdistyksen nimen kirjoittaa hallituksen puheenjohtaja ja varapuheenjohtaja yhdessä tai jompikumpi yhdessä sihteerin, rahastonhoitajan tai hallituksen nimenkirjoittamiseen erityisesti oikeuttaman henkilön kanssa.

8. Tilikausi ja tilintarkastus

Yhdistyksen tilikausi on kalenterivuosi. Tilinpäätös tarvittavine asiakirjoineen ja hallituksen vuosikertomus on annettava tilintarkastajalle viimeistään kolme viikkoa ennen vuosikokousta. Tilintarkastajan tulee antaa kirjallinen lausuntonsa viimeistään kaksi viikkoa ennen vuosikokousta hallitukselle.

9. Yhdistyksen kokoukset

Yhdistyksen kokous pidetään vuosittain hallituksen määräämänä päivänä tammi – toukokuussa. Ylimääräinen kokous pidetään, kun yhdistyksen kokous niin päättää tai hallitus katsoo siihen olevan aihetta tai kun vähintään kymmenesosa (1/10) yhdistyksen äänioikeutetuista jäsenistä sitä hallitukselta erityisesti ilmoitettua asiaa varten kirjallisesti vaatii. Kokous on pidettävä kolmenkymmenen vuorokauden kuluessa siitä, kun vaatimus sen pitämisestä on esitetty hallitukselle. Yhdistyksen kokouksissa jokaisella jäsenellä, paitsi kannattajajäsenillä, on yksi ääni. Yhdistyksen kokouksen päätökseksi tulee, ellei säännöissä ole toisin määrätty, se mielipide, jota on kannattanut yli puolet annetuista äänistä. Äänestykset ratkaistaan yksinkertaisella äänten enemmis- töllä. Äänten mennessä tasan ratkaisee kokouksen puheenjohtajan ääni, vaaleissa kuitenkin arpa.

10. Yhdistyksen kokousten koollekutsuminen

Hallituksen on kutsuttava yhdistyksen kokoukset koolle vähintään seitsemän vuorokautta ennen kokousta jäsenille postitetuilla kirjeillä.

11. Vuosikokous

Yhdistyksen vuosikokouksessa käsitellään seuraavat asiat.

  1. Kokouksen avaus
  2. Valitaan kokouksen puheenjohtaja, sihteeri, kaksi pöytäkirjantarkastajaa ja tarvittaessa kaksi ääntenlaskijaa.
  3. Todetaan kokouksen laillisuus ja päätösvaltaisuus
  4. Hyväksytään kokouksen työjärjestys.
  5. Esitetään tilinpäätös, vuosikertomus ja tilintarkastajan lausunto.
  6. Päätetään tilinpäätöksen vahvistamisesta ja vastuuvapauden myöntämisestä hallitukselle ja muille vastuuvelvollisille.
  7. Vahvistetaan jäsenmaksujen suuruus, toimintasuunnitelma sekä tulo- ja menoarvio.
  8. Päätetään hallituksen jäsenten lukumäärä, valitaan hallituksen puheenjohtaja ja muut jäsenet erovuoroisten tilalle tai muuten vapautuville paikoille.
  9. Valitaan yksi tilintarkastaja ja hänelle varatilintarkastaja. 
  10. Käsitellään muut kokouskutsussa mainitut asiat.

Mikäli yhdistyksen jäsen haluaa saada jonkin asian yhdistyksen vuosikokouksen käsiteltäväksi, on hänen ilmoitettava siitä kirjallisesti hallitukselle niin hyvissä ajoin, että asia voidaan sisällyttää kokouskutsuun.

12. Sääntöjen muuttaminen ja yhdistyksen purkaminen

Päätös sääntöjen muuttamisesta ja yhdistyksen purkamisesta on tehtävä yhdistyksen kokouksessa vähintään kolmen neljäsosan (3/4) enemmistöllä annetuista äänistä. Kokouskutsussa on mainittava sääntöjen purkamisesta tai yhdistyksen purkamisesta. Yhdistyksen purkautuessa luovutetaan yhdistyksen varat Sibelius-Akatemian tukisäätiölle / Understödsstiftelsen för Sibelius-Akademin:lle. Ellei tämä ole mahdollista, varat luovutetaan muulle vastaavanlaiselle oikeustoimikelpoiselle yhteisölle purkautumisesta päättävän kokouksen määräämällä tavalla.

 

Tanken om att bilda ett Armas Järnefelts sällskap började forma sig 1993 då Armas Järnefelts son Arvid från Stockholm kontaktade sina släktingar i Finland, för att reda ut var man i Finland kunde lagra de notmanuskripter som var i hans innehav. Man frågade råd av musikrådet Heikki Saari, som i sin tur vände sig till professor Erkki Salmenhaara och enligt hans rekommendation donerades notmanuskripterna till Helsingfors universitets bibliotek (nuvarande Nationalbibliotek).

Heikki Saari hade redan tidigare varit störd på att Järnefelt i sitt fosterland åtnjöt lite uppmärksamhet i förhållande till sina meriter. Således samlade musikrådet Heikki Saari ihop en arbetsgrupp i syfte att bearbeta minnet av Armas Järnefelts livsverk. För att fortsätta arbetet och göra det formellt, grundades Armas Järnefelts sällskap rf 2.4.2002 och som föreningens syfte inskrevs:

  1. Att vårda och fördjupa kännedomen om Armas Järnefelts personlighet, livsverk och musik.
  2. Att befrämja forskning och publicering av Armas Järnefelt, hans musik och livsverk både materiellt och immateriellt.

Sällskapets första och långvariga ordförande var Heikki Saari. Om sällskapets prestationer  kan du läsa på denna Armas Järnefelts hemsida.

Vill du bli medlem i sällskapet?

Jäsenhakemus

Säännöt

 

Sänd ett budskap till Armas Järnefelts sällskap

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.