Bild 126 copy webArmas Järnefelts körproduktion omfattar 23 verk för manskörer, 13 för blandad kör samt 14 kantater.

En betydande del av kompositionerna för manskör är a cappella, men bland dem återfinns även originella ackompanjemang, som

t ex violinobligatot i ”Tanssin kulku”, eller den föreskrivna orgeln, pianot och klockorna i ”Tohmajärven Seurakunnan Kirkonkellot” för blandad kör.

Det lägre antalet verk för blandad kör torde bero på, att många tonsättningar tillkom på beställning av manskörer – eller som bidrag till deras tävlingar – samt på det faktum att manskörernas roll i samhället under Järnefelts mest aktiva tonsättarperiod i allmänhet var viktigare än de blandade körernas.

Järnefelt gick i den tyska körlitteraturens fotspår och komponerade till och med ett par sånger till tyska texter. Likväl är största delen av hans produktion finsk- eller svenskspråkig. Om körmusikens betydelse för Armas Järnefelt vittnar, att hans sista komposition – ”Kallan Kuoron Lippulaulu” skriven 1952 då tonsättaren var åttiotre år – var just en kör! Under hela sin gärning som tonsättare och dirigent betonade Järnefelt melodins roll som musikens viktigaste element.

Ehuru man vet att Järnefelt förhöll sig fördomsfullt, ja rentav avvisande till sin tids nya musik, är det intressant att notera vissa djärva stämföringslösningar och ackordupplösningar av dissonanta harmonier. I teknisk mening var Järnefelts kunnande stort, varje ackord är på sin plats, varje tema sprunget ur en begåvad melodikers penna.

De drygt 70 solosångerna utgör en representativ del av Finlands nationalromantiska sångskatt. Järnefelts sånglyrik tar avstamp i Kalevalainspirerad runosång grundad på karelsk folkmelodik.

Vid sidan av folkloreelementen i sångerna från ungdomsåren förekommer i tonsättarens senare produktion impressionistiskt och ställvis till och med expressionistiskt färgade inslag.

Kännetecknande för Järnefelts sånger är melodiösa linjer, sångbarhet, färgrik harmonik och en nordiskt ljus friskhet. Kompositionstekniskt präglas de av tonsättarens högt stående yrkeskunskap. En del av dem, som t.ex. vaggsångerna, är romantiska och mollstämda miniatyrer. Andra är återigen livsglada sånger i dur som karaktäriseras av munter lätthet och lekfullhet. En grupp för sig bildar dramatiska och balladartade tondikter, många med operamässiga uttryck. Detta torde bero på tonsättarens långvariga karriär som kapellmästare vid Kungliga operan i Stockholm. Järnefelt, som trots sin mångkulturella bakgrund var en ivrig fennoman, begagnade sig ofta av finskspråkig poesi för sina sånger, vilket var ovanligt i början av förra seklet då tonsättarna föredrog den bildade elitens huvudsakliga språk svenska.

Solosångernas pianistiska textur tyder på att Järnefelt kände till även de stora ryska kompositörernas verk. Särskilt två ryska kompositörer framstår som Järnefelts förebilder: Sergej Rachmaninov och Alexander Skrjabin.

Armas ja koirat webArmas Järnefelt inledde sin kompositörskarriär kring skiftet mellan 1880-tal och 1890-tal då musiken i Finland präglades av nationella strävanden. Också Järnefelt deltog i det nationella projektet att skapa ett särpräglat finskt musikaliskt idiom, men han mottog samtidigt influenser från Wagner och från tidens senromantiska strömningar. En syntes av dessa element kom att utgöra kärnan i hans kompositoriska gärning.

I Järnefelts tidiga produktion ingår ett flertal piano- och kammarmusikverk, bland dem Romansen för violin och piano (1891) som återger stämningar från belle époque, den ofullbordade men på 2000-talet presentabelt kompletterade Sviten i F-dur för violin och piano (1892) samt Tre pianostycken op. 4 (1895). Under 1890-talets lopp flyttade Järnefelt tyngdpunkten i sitt kompositionsarbete till orkestermusik som vid sidan av solosånger och kantater kom att bli ett centralt verksamhetsområde i hans produktion.

Mellan 1892 och 1904 komponerade Järnefelt ett tiotal orkesterverk, bland dem flera verk i större format som den symfoniska dikten Korsholm (1894), Symfonisk fantasi (1895) och Heimathklang (1895) samt sviterna Serenad (1893), Svit för liten orkester (1895) och Svit i Ess-dur (1897). Järnefelt skrev i början av 1890-talet också på en symfoni, men den förblev ofullbordad och kan ha lämnat material till andra verk, närmast till Korsholm och till Symfonisk fantasi. Järnefelts internationellt mest kända verk är två intagande miniatyrer; Preludium – orkestersvitens Svit för liten orkester inledande sats som ofta spelas separat – samt den för violin och orkester tonsatta Berceuse (1894), välkänd även i arrangemang för olika smärre ensembler.

I likhet med de flesta av sin samtids finska kompositörer mottog Järnefelt intryck från Sibelius, men hans stilistiska ideal skilde sig dock klart från dennes. Vid sidan av Sibelius var Järnefelt till sitt tonsättarkynne mera av en lyriker, för vilken svitformade verk i korta satser lämpade sig bättre än symfonisk gestaltning. Även om han ofta bearbetade finsknationellt stoff i sina alster skrev han inte orkesterverk med egentliga Kalevalamotiv. Hans samtida hörde i några tidiga verk influenser från fransk musik, bl.a. från Massenet för vilken han studerade i Paris, därtill satte Tjajkovskijs musik spår i hans produktion. De starkaste internationella impulserna fick han emellertid från Wagners musik. Wagner blev en av ledstjärnorna i hans karriär, vars skapelser han ofta dirigerade som kapellmästare. Tydligast framgår Wagnerinflytandet i Korsholm och i Symfonisk fantasi, och i sinom tid kom de ”nytyska” substanserna i de båda verken att företräda en ny dimension i finländsk konstmusik.

Efter 1900-talets första år avtog Järnefelts komponerande för orkester och föll i skuggan av hans dirigentgärning. Han gjorde för den skull inte avkall på sitt skapande. Kollektionen av solosånger såg fortsättningsvis nya tillskott och som nya genrer tillkom skådespelsmusik och kantater.

Sangen om den elroda blomman SeLaulu tulipunaisesta kukasta sivu2 FinJärnefelt gjorde sin huvudsakliga karriär som operadirigent. Han umgicks också kring sekelskiftet med allvarliga planer på att tonsätta en opera som då skulle ha baserats på en förfinskad version av en medeltida engelsk ballad och hetat Brodermördaren. Senare, i början av 1910-talet, föreslog man honom en opera grundad på Juhani Ahos roman Juha, men han avstod från företaget.

Järnefelt kom således aldrig att komponera någon opera, men skådespelsmusik i övrigt var en bekant genre för honom. Han satte musik till inalles fyra skådespel.Till föreställningar i Finland tillkom musik till Miranda baserad på Topelius saga (1901), till Immi Helléns bibliska drama Det förlovade landet (1907) och till brodern Arvids skådespel Titus (1910); i Sverige hade Aristofanes Fåglarna premiär 1928 vartill Järnefelt hade komponerat musiken.

Till dessa skådespel skrev Järnefelt både fristående musikstycken, sånger och melodramer (talade avsnitt med underlagd musik). Stilmässigt representerar de enskilda numren en omfångsrik skala i enlighet med kraven från skiftande tilldragelser på scenen. I konsertsalarna känner man bäst till den tresatsiga sviten ur skådespelsmusiken till Det förlovade landet, som hör till hans mest helgjutna skapelser och som väl kan jämföras med sviterna ur Sibelius skådespelsmusik.

Ett med skådespelsmusik nära besläktat alster är musiken till den 1911 tillkomna filmen Sången om den eldröda blomman, en film av den finsk-svenske mästarregissören Mauritz Stiller som baserar sig på Johannes Linnankoskis succéroman och som också blev den blomstrande svenska stumfilmens dittills största framgång. Det är fråga om en pionjärgärning inom nordisk film; den första nordiska långfilm till vilken komponerades en genomgående originalmusik. Det finska motivet fick Järnefelt att ta till nationalromantiska stilgrepp, men uttrycksskalan är vid och sträcker sig från ömsint lyrik till effektfull dramatik. Av filmmusiken känner man bäst till den skummande romantiska forsfararscenen av vilken Järnefelt själv har gjort en orkesterversion kallad Forsfärden.

Armas i DirigentrummetArmas Järnefelts karriär som kapellmästare kan sägas ha startat på hösten 1893 då han med sin fru fick anställning för vårsäsongen i Berlin. Mellan åren 1893-1898 ryms flera korta anställningar under höst- eller vårsäsongen eller bara för en månad i; Berlin, Bremen, Hamburg och Dresden. Anställning för hela säsongen fick de i Breslau 1895-1896, Magdeburg 1896-1897 och Düsseldorf 1897-1898. Maikki Järnefelt (f.Pakarinen) fick en solistroll och Armas Järnefelt arbete som repetitör eller repetitionskapellmästare. På hösten 1898 började Järnefelt som kapellmästare i hemlandet då han övertog ansvaret om Wiborgs Musikvänners orkester. Till Wiborg medförde Järnefelt finsk musik och satte på programmen verk av Sibelius, Kajanus, Mielck, Pacius, Ekman, Merikanto, Auer samt egna kompositioner. Glad uppmärksamhet väckte att programbladen från och med hans första säsong trycktes också på finska!

Det är inte lätt att beskriva Armas Järnefelts gärning som dirigent i annat än allmänna termer. Hans ledarstil som dirigent – såsom publiken uppfattade den – är förlorad för eftervärlden eftersom den aldrig tycks ha filmats.

Vad som återstår är Odeon-skivorna som han spelade in i Berlin 1928-30 och Stockholm 1929 och 1931 samt violinkonserten av Jean Sibelius med Anja Ignatius som solist, inspelad för Polydor i Berlin 1943. Fastän medlemmarna ur statsoperans orkester inte fått repetera tillräckligt, lyckas Järnefelt hålla ihop ensemblen och skapa atmosfär. Utöver skivorna finns det intressanta radioinspelningar. Mest beklagligt är att inget verk av Beethoven bevarats.

Enligt egen uppgift påverkades han mycket av Hans von Bülow, vars konserter med filharmonikerna han ofta hörde under sina år i Berlin 1890-93. Under dessa år gjorde Järnefelt närmare bekantskap med Wagners verk genom att se Tristan och Isolde 15 gånger efter varandra på ståplats!

Avgörande var hans samarbete med hovkapellmästaren Conrad Nordquist i Stockholm. Dennes små och distinkta rörelser blev hans förebild. I ett decennium delade han och Nordquist praktiskt taget hela bördan av över tvåhundra föreställningar om året. Säsongen 1907/08 hade han inte mindre än tjugo operor på sin repertoar samt merparten av Operans månatliga symfoni-konserter. I mars 1908 ledde han hela Wagners Nibelungenring inom en och samma vecka: Rhenguldet på tisdagen, Valkyrian på onsdagen, Siegfried på lördagen och Ragnarök på måndagen. 1911 dirigerade han återigen hela ringen och 1924 åtog han sig även regiuppgiften. Som operakapellmästare och fr.o.m. 1911 hovkapellmästare och fr.o.m. 1923 Förste Hovkapellmästare ansågs Järnefelt vara expert på allt.  

Han uruppförde också Kurt Atterbergs, Natanael Bergs, Wilhelm Peterson-Bergers och Ture Rangströms operor och på Operans konserter framförde han så pass krävande verk som Honeggers Kung David, Mahlers åttonde symfoni och Schönbergs Gurrelieder. Men Mozarts symfonier och Wagner - särskilt Tannhäuser-ouvertyren - återkommer ständigt på hans program.

Hans repertoarkunskap var enorm.